Hur går det med nyårslöftet att skriva den där romanen? Distraherad av Facebook när du sätter dig för att skriva? Solljus som gör det omöjligt att se skärmen när du söker dig ut i trädgården för inspiration? Kanske kan en ny sorts ordbehandlare hjälpa.
Så det är en varm, solig sommardag, och du vill skriva på din roman i parken. Eller kanske på den där klippan högt ovanför havet med utsikt mot horisonten.
Men. I solljuset går det knappt att urskilja ett tecken på laptopens skärm. Och efter ett drygt kapitel på utsiktsplatsen är batteriet farligt tomt…
För dig, och kanske för andra, finns nu ett alternativ: Freewrite– en digital skrivmaskin i retrodesign. Höljet är i kraftig metall, gjort för att tåla resandets törnar. Och tangentbordet är mekaniskt med naturliga klickljud. Det känns lite som att få tillbaka sin Olivetti reseskrivmaskin från 1973.
Men Freewrite har en e-ink-skärm, det vill säga av samma slag som en Kindle. Den är går alltså att läsa – och alltså skriva på – i starkt solljus.
En e-ink-skärm drar dessutom mycket mindre ström än en vanlig LCD-skärm. I Kickstarter-kampanjen marknadsfördes Freewrite som verktyget för den som vill ”göra en Walden”. Nu räcker inte batteriet i månader (som på en Kindle); kanske snarare runt en vecka.
Maskinen har också wifi, och när du är uppkopplad synkar den automatiskt det du skriver till en valfri molntjänst (Dropbox, Google Drive, etc).
Men den har däremot ingen webbläsare, ingen mejlklient: Du frestas inte att kolla Facebook, paussurfa lite, eller mejla.” Distraction-free writing” är det andra försäljningsargumentet för Freewrite. Fokusera!
En egenskap hos Freewrite är något som man antingen tycker är smart eller otroligt opraktiskt, har det visat sig: Den har inga piltangenter. Du kan inte flytta insättningspunkten till något tidigare ställe i texten för att redigera.
Det är nu inte en miss, utan ett medvetet designval (en ”constraint” eller begränsning, som man brukar säga). Idén är att vår drift att rätta och redigera är den värsta distraktionen. Vi använder för mycket tid till att pilla och ändra i våra texter när vi bara borde skriva på.
Med Freewrite kan du inte frestas att göra det. Skriv dig in i ”flow”, och redigera sedan på en annan maskin. (Den har dock Delete-tangent, så det går att sudda det senaste du skrev.) Den har också möjligheten att mejla det du skrivit till en förinställd mejladress‚ till exempel din redaktör ...
Förresten kallades maskinen först Hemingwrite, men antagligen anlände hotfulla depescher från advokater ...
Hur känns det då att skriva på den?
Riktigt skönt, faktiskt. Jag testade på en 18-timmars tågresa. Man får vänja sig vid att man hörs lite mer (klick-klick) än med en laptop. Tangentbordet är engelskt men den har svensk teckenuppsättning, och man hittar snabbt var å, ä och ö brukar sitta (det finns klisterlappar för den som behöver).
Idén med ”distraktionsfritt arbete” är egentligen intressant i andra sammanhang också. För dem med ADHD eller liknande kognitiva funktionsnedsättningar kan det vara utmärkt att kunna arbeta på en maskin som inte ständigt plingar till med notiser eller uppdateringar.
Möjligen är e-ink-produkter en teknik som håller på att bryta ny mark. En tablet, där man både kan läsa och skriva eller rita (för hand) – reMarkable– håller just på att lanseras.
Men hittills har produkter som bygger på e-ink haft svårt att nå samma massmarknad som apparater med vanlig LCD, även om kritikerna berömmer dem som innovativa koncept. Med låg försäljning följer små resurser för att göra säkra och stabila applikationer, vidareutveckla dem, och ge bra support. Två exempel är Yotaphone – en android-telefon med två slärmar, en LCD och en e-ink – eller Oaxis kuriösa inkCase som är en e-ink-läsplatta som dubblerar som case för en iPhone. Båda är smarta, men har haft problem med att komma loss. Och Pebble fick lägga ner sin e-ink-klocka, trots två miljoner sålda exemplar!
Själv hoppas jag ändå på att sådana här nischprodukter ska kunna leva. Inte minst behövs de för att utmana de växande monopolen.