Du kan likna hela jorden vid ett tvättfat i emalj – som blir värdelös förutan denna renande detalj.
Om du läste blogginlägget Design som gör återvinningen lättare och roligare så fick du ett bra exempel på hur design kan göra det tydligt hur man ska använda ett föremål.
Men titta på handfatet här ovan, från toaletterna på en biograf i Stockholm!
Vattenkranen till vänster är alldels blank och har inget vred. Den är kontaktlös, och har en sensor. Så när man för handen under den börjar vattnet rinna.
Varpå man för sin blöta hand till tvålbehållaren till höger i bild. Den är precis lika slät, utan knappar eller handtag eller liknande. Så man viftar fram och tillbaka med handen under, snett framför .... men ingen tvål.
Så tänker man ”typiskt, den är trasig” och sträcker sig mot det andra handfatet och försöker med tvålautomaten där. Den funkar inte heller!
Betänk nu att man har bråttom eftersom filmen börjar snart. Kanske är det flera på kö till handfaten.
Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Vad bara ett fåtal riktigt ihärdiga undersökare av gränssnitt upptäcker är att hela den släta kåpan är en fjädrande yta som man ska trycka in. Då droppar tvållösning ner i ens hand!
Bara den ytterst skarpsynte kan se att det finns en liten skarv in mot väggen som ger rörelsemån, men den är inte lätt att upptäcka i halvdunklet, och ser mer ut som ett vanligt väggfäste.
Till yttermera visso är handtorken också kontaktlös, utan knapp – man stoppar in händerna och det börjar blåsa. Så den ”snyggt designade” tvålautomaten är det enda undantaget!
Till skillnad från återvinningskärlen, är detta är alltså ett bra exempel på design med dåliga ”signifiers”.
Mer om design i badrummet: Den nakne interaktionsdesignern