Vårdens it-system lider inte av barnsjukdomar: de är över 50 år vid det här laget. I själva verket lider de av medelåldersåkommor: övervikt, dålig cirkulation, förstoppning, gikt av att ha proppat i sig för mycket. För mycket godsaker, som smakade gott men som sammantaget har visat sig ge svåra konsekvenser.
Det blir inga statliga pengar till vårdens it-lösningar, säger sjukvårdsminister Gabriel Wikström till ComputerSweden (2 april 2015).
Detta trots att flera tunga utredningar nyligen lagt fram det som nödvändigt, för att få rätsida på vårdens i många fall uselt fungerande verksamhetssystem.
Ska man säga något positivt är det väl att ministern ändå tycks hålla med om att många system i vården funkar dåligt. Wikström säger också i intervjun att arbetet mot onödig administration ska fortsätta. Men han ger påtagligt vaga besked om hur: Han nämner statens ”ansvar”, behovet att ”samordna” och att staten ska engagera sig mer och flytta fram positionerna.
Men mycket mer verkar det inte vara. Wikström menar att it-systemen bara behöver tweakas och fixas lite, så kommer de att funka,och då realisera effektivitetsvinster som gör att vården sparar de pengar som staten därför inte behöver skjuta till.
It-systemen i vården har barnsjukdomar, förklarar han – en bild som antyder något övergående.
Men Wikström har fel på båda punkterna. Vårdens it-system lider inte av barnsjukdomar, utan av medelåldersåkommor:övervikt, dålig cirkulation, förstoppning - av att ha proppat i sig för mycket. För mycket godsaker, som tills slut och sammantaget har visat sig ge jobbiga konsekvenser.
Digitala patientjournalsystem är nämligen 50 år gamla vid det här laget. De började utvecklas redan i slutet av 1960-talet.
Det tidigaste systemet, Costar (för Computer Stored Ambulatory Record) togs i bruk första gången 1969 i USA. I Sverige gjordes 1976 ett första försök att utveckla ett datorstött vårdadministrativt informationssystem, vid Vänersborgs lasaretts kvinnoklinik. En lång rad förarbeten och utredningar gjordes, och i början av 80-talet infördes en svensk Costar-variant i Älvsborgs landsting. Ännu fler utvärderingar och studier ledde till att fler system togs i bruk.
Ett av de tidiga var Profdoc: när det infördes kunde man i många verksamheter snabbt konstatera en höjning av effektiviteten. Läkaren Jonas Sjögreen beskrev i en artikel i tidningen Allmänmedicin uppmätta rationaliseringsvinster på 20-30 procent i slutet av 80-talet. Utvecklingen rullade på, och i mitten av 1990-talet var mer än hälften av rikets vårdcentraler ”datoriserade”.
Sedan dess har otaliga nya syften lagts till både i journalsystemen som sådana, och i ett helt ekosystem runt omkring dem. Båda har svällt upp oproportionerligt – och det är där problemet sitter. Journalen är nu en juridisk kontrollfunktion, en försörjningsmekanism för hälsostatistiker, administratörernas bokföringsbok för fakturering, en hävstång i maktbalansen mellan läkare och sjuksköterskor och ändå fler... Allt lades till med goda intentioner, allt smakade sött. Men det har lett till överflödssjukdomarnas symptom, och att den initialt ökande produktiviteten bytts mot en sjunkande.
Fascinerande är att Jonas Sjögreen i artikeln 1993 (!) förutsåg exakt hur administratörer, politiker, dataexperter och forskare skulle försöka dra nytta av de digitala systemen för sina syften.
Risken finns att utvecklingen kommer att styras av stora uppköpares krav på effektiva instrument i de trendiga köp-sälj-modellerna och i den administrativa ”övervakningen” av vårdcentralerna. Man kan redan se skrämmande resultat dör vårdpersonal sysslar allt mer med att förse de administrativt präglade dataprogrammen med statistikuppgifter. (…)
Forskarens krav på standardisering och precision leder till flera knaptryck och fler menyval. Med detta gör vardagsanvändaren stora offer…
Och det är dessvärre exakt vad som hänt. Felen i systemen kan inte lösas med lite tweakande och design-fixande. Orsakerna är strukturella och ligger i de många olika intressen som kräver att systemen ska serva dem. Och staten och Wikström ligger bakom en hel del av kraven.
Att effektivt slå ner på det kräver resoluta åtgärder. Wikströms brittiske kollega, hälsovårdsministern Jeremy Hunt, deklarerade 2013 att 76 av 305 (en fjärdedel) av de uppgifter som vården var tvungna att rapportera in till centrala organ skulle skäras bort– för att minska den administrativa bördan.
Det är resoluta besked i den riktningen som vården skulle behöva. Man kommer inte särskilt långt om man ska ta bort "onödig" byråkrati och administration. Alla administrativa åtgärder kan anföra ett rimligt och trovärdigt skäl till varför just de ska finnas kvar. Det handlar om att prioritera vad som är minst viktigt – och sen ta bort.
I Sverige skrev Gunilla Hult Backlund, generaldirektör för Inspektionen för vård och omsorg i en artikel på DN Debatt att man måste skära ner dokumentationskraven. Mer dokumentation leder inte till mer patientsäkerhet, konstaterade hon. (20 jan 2015)
Utan att nämna det går hon där på tvärs med den naiva bild av att mer data alltid skapar bättre kvalitet som it-industrin idag pushar hårt, med inte minst Big Data-tanken. Där står hälsovården på tur.
Men den stora insikten här har att göra med diskussionen om Peak IT: insikten att det vi i vissa verksamheter nått en punkt, där det inte hjälper att kasta mer it på problemen. Mer teknik leder i det läget till sjunkande produktivitet – inte ökande.
Några råd till sjukvårdsministern:
- Följ den brittiske ministerns exempel och skär bort i statens krav. Förändring måste börja uppifrån, och det krävs en resolut signal från toppen för att få igång arbetet.
- Sätt som mål att tiden med patient för läkare och sjuksköterskor måste öka, med till exempel 15 procentenheter på fem år. Inte att förenkla administrationen.
- Starta ett arbete för att ta fram ett journalsystem, som bygger på öppna och modulära lösningar. Samarbeta med några stora landsting. Syfta till att ta fram en "minsta möjliga basprodukt", som andra sedan kan utveckla utbytbara delar till - inte ett heltäckande system som ska lösa alla syften för alla.